Bild av Megan Watson från Unsplash
I klassen gjorde vi en vikdikt (eller nja, typ 20-25 stycken). Ett A4-papper gick runt. Det stod ett ord på början av en rad och sen skulle man fylla i resten av raden, vika bort raden och sen skriva ett nytt ord på den nya raden och skicka vidare. Så upprepades det. Som vikfigurerna man gjorde när man var liten.
Sen renskrev vi och strök, lade till och fixade så lite eller mycket vi ville. Jag strök rätt mycket men lade inte till speciellt mycket. Det blev rätt poetiskt ändå tyckte jag.
Licens: CC BY-NC-ND 4.0.
Smärtsam vikning
ödet var inte sant, det finns
inte någonting
jag vet inte hur jag
ska kunna förklara det här för dig
jag vill inte
bråka
blod trycks in i vener och artärer krossas
i dina ögon
jag vill inte bråka
däremot vill jag vråla som
avgrunden
svart som en brinnande öken
signalfel spökar
spöklikt
smärtan är grotesk