Bild av Cornelia Arbaoui från Pixabay
Här kommer mitt första alster jag delar med mig av. Det kommer vara rätt blandat med grejer på den här sidan: dramatik, noveller och poesi. Många gånger kommer det vara rätt oslipat. Mest kul att dela med sig av.
Licens: CC BY-NC-ND 4.0.
Annan kul grej var att det finns en konstgrupp på skolan som målar på fritiden. De frågade om input från skrivarklassen så jag gav ett gäng noveller till dem. En av dem läste den här novellen och målade då detta öga:
Svalorna flyger lågt
— Linshelvete, svär Nour tyst när kontaktlinsen slinker runt som en hal ål på ögat. Hon borde ha vant sig efter tre år med proceduren men det här är ett nytt märke och linsen verkar vara ännu halare än de tidigare. Till slut får hon till det, blinkar några gånger och tittar tillbaka på sin spegelbild som nu har klarblå (och en aning rödsprängda) ögon efter fajten med linserna. Hon bättrar på maskaran och rättar till den blonda peruken. Just innan hon ska lämna ytterdörren får hon syn på fotot med henne och Sara. Det har gått fem år sen Sara försvann och det hugger till lika hårt idag som det gjorde förra året och året innan dess. Hon ler sorgset. Hon verkar vara svårlärd i den ädla konsten i ögonfärgsbyte men verkar inte ha lärt sig något alls i konsten att sörja och gå vidare.
Nour springer ner för trappan och lyckas fånga sin gula scarf som lämnat hennes hals. Hon bannar sig själv samtidigt som hon tar en lättnandes suck att hon märkte att den föll av. Det skulle verkligen inte vara bra att vara utan gula detaljer en dag som denna, när det är viktigt att inte sticka ut. Hon är alltid nervös på onsdagar, då det är hennes tur att sätta uppdatera de nätverkssändarna som är utsatta runt om i stan med ny mjukvara. Hon har aldrig blivit tagen av varken polis eller väktare men andra i hennes cell har. Daniel hade blivit påkommen vid en spärrarna i metalldetektorn för två månader sen. Idioten hade glömt en skruvmejsel i väskan han hade. Det sorgligaste eller mest irriterande (Nour vet inte vad) är att det var en skruvmejsel som han använder i sitt vanliga lönearbete som elektriker. Han hade bara glömt den i väskan. Och nu har ingen sett honom efter att han blivit tagen. Nour har tröttnat på att gråta över försvunna kamrater så hon försöker istället bli arg på honom för missen men märker att det inte hjälper. Dessutom saknar hon honom för mycket.
Hon märker att hon håller andan när hon går igenom metalldetektorn på väg ner till tunnelbanan och tvingar sig själv att slappna av och andas vanligt. Metalldetektorn piper inte och väktaren som står bredvid kollar knappt på henne när hon går förbi. Besväret med linserna och peruken är helt klart värt besväret på morgonen. Nour kommer från Libanon och med sina numera blåa ögon och blonda hår så passar hon som en svensk. Sara blev alltid så arg på henne när hon sade så, “som en svensk”. Du är lika svensk som jag! kunde Sara skrika till henne. Du är född här. Shit, du har till och med läst mer Pippi Långstrump mer än jag gjort. Nour förstår vad Sara menar och håller ju med henne. I teorin. I praktiken också en gång i tiden. När hon gick på mellanstadiet så hade de flesta av hennes klasskamrater föräldrar som var födda i andra länder. Och tack vare en ordentlig mobilisering av nätverk av grannar och föräldrar så hade så väl skola som föreningsliv, kyrkor och moskéer sett till att alla ungar fick uppleva kultur, fritid, teater och böcker och fick ta del av nutidshistoria där inte bara den blonda och blåögda mannen var intressant. Det var i alla fall så hennes mamma hade berättat det för henne.
Ja, hon var svensk och uppfattades som svensk av sig själv och andra kring sig. Sen kom Folkets vilja. Det hade funnits populistiska partier förr, det visste hon. Och även om hon i sin barndom kunde råka på leende välklädda kvinnor och män från partiet Magnolia dela ut flygblad om att stoppa invandring (ironin kring utländska blommor som symbol gick dem förbi) och även en del klistermärken från nazistiska grupperingar på lyktstolpar i vissa förorter så upplevede hon att alla avfärdade dem som idioter. Och det bekräftades också i valen där Magnolia aldrig lyckades få mer än någon enstaka procent. Hur Folkets vilja kunde lyckas så bra när Magnolia lyckades så dåligt hade Nour först svårt att förstå. Men nu förstod hon bättre. De brydde sig inte om reglerna och de anpassade sitt budskap efter vad folk ville höra. Som partisymbol hade de en gul ros. De sa att Socialdemokraterna inte längre företrädde folket utan istället lyfte höga politikerlöner och lierade sig med näringslivet när vanligt folk blev rånade av invandrare. Nour noterade syrligt att det där med politikerlöner och kritiken mot företagens övervinster avtog dramatiskt när Folkets vilja själva kom in i riksdagen och blivit uppvaktade av näringslivet själva.
Robotkvinnorösten från högtalarna vaknar upp Nour från sina tankar. Det är hennes stopp nu och hon går mot dörren. Det står en tonårstjej bredvid henne som också ska gå av. Hon har långt svart hår och bruna ögon. Nour gissar på att tjejen inte heller har lång familjehistoria i Sverige. Kanske hon också har bakgrund i Libanon? Hon har en stolt hållning som skiljer sig från många andra i tunnelbanevagnen. De flesta sitter med sina näsor i telefonerna eller tittar ner i golvet. Det har blivit en vana för många, att undvika blickar och uttrycka någon slags underdånighet, i alla fall om man på något sätt är avvikande. Om man inte är vanlig. Till skillnad från de flesta andra i vagnen så har inte tjejen något gult på sig alls.
Dörrarna öppnas och tjejen går av. Nour går av efter henne. Hon har jeans och en blå tajt tröja. Den klädseln vet Nour skulle provocera många väktare. Men allra farligast, det skulle provocera många svenskar. Och det är ju folkets vilja som gäller, eller hur? För att bekräfta denna tanke så dyker texten upp på informationstavlan på väggen i rulltrappan: “Riktig folkmakt med folkdomstolar”. Även det var ett smart drag av Folkets vilja. Att undergräva rättssäkerheten genom att så kallade folkdomstolar kunde upphäva de traditionella domstolarnas domar om man kunde hänvisa till att det gynnade “nationell gemenskap, styrka och folkvilja”. Effekten blev att invandrare, hbtq-personer eller andra marginaliserade kunde hotas, misshandlas och även mördas utan påföljd för de medborgargarden som utfört dåden.
När hennes resa från underjorden är avklarad och hon är ute på gatan under en blygrå himmel så styr hon stegen mot bokaffären. Regnet riktig hänger i luften men än ser hon inte en droppe. Svalorna flyger lågt, tänker Nour. Namnet på kvällens operation kunde inte passa bättre. Om allt går väl så kommer Sverige vakna upp ikväll. En välbehövlig storm är på väg.
Hon går in i bokaffären och bort till det hörnet som få besöker och där det inte finns några övervakningskameror. Det finns inga övervakningskameror alls i den här affären vilket hon uppskattar. Nour tror att ägaren, en skallig man med ölmage och glatt leende inte är folkviljare. Det går inte att utröna utifrån bokutbudet. Om man har för upprörande böcker så kan man få problem. Men hon tycker hon känner igen honom från ett panelsamtal på ABF-huset för flera år sen om folkbildning och vikten av den fria litteraturen. Sådana panelsamtal hålls inte längre. I en annan tid skulle Nour vilja prata med mannen men nu vågar hon inte. Dessutom så är inte bokaffären till för att fixa böcker till henne utan för att smidigt och osynligt kunna byta tröja, peruk och ta bort den gula scarfen. Hon går ut genom en dörr i en annan del av bokaffären så att ägaren inte kan se henne.
Internetsändaren var inte trasig men minneskortet med operativsystemet däremot hade nog gått itu, tänker Nour när hon felsöker den. Det verkar vara en korrekt diagnos för sändaren blinkar igång fint när hon bytt minneskort och startat upp den igen. Hon hade inga problem att komma upp i flerbostadshuset, genom stålgrinden som går till översta våningen som bland annat har en elcentral. Någon från en annan cell hade satt upp antennen och installerat all hårdvara och elektricitet som behövdes för internetsändaren. Genom de tusentals sändare som är utsatta runt omkring i staden så har cellerna kunnat skapa ett eget nätverk. Nour jobbar visserligen som IT-tekniker men förstår inte helt hur det fungerar. Hon har hört att det är inspirerat från arbete som oppositionella gjort i Iran. Det hade något med meshnätverk, Tor och dynamiska MAC-adresser att göra. Så som hon fått det förklarat för sig så är det svårt (om än inte omöjligt) för polisen att hitta och stänga ner en internetsändare. Så det är alltid en risk när man ska uppgradera eller reparera en sändare. Polisen kan ha lyckats hitta en sändare genom triangulering (om de lyckas lista ut när de ska utföra den) och ligga på lur och vänta. Men nätverket har fungerat i mer än ett år nu och har gjort att fler anslutit sig till celler. Att kunna kommunicera med sin cell på ett säkert och smidigt sätt är viktigt för att kunna utföra aktioner och sprida information och få fler att ansluta sig.
— Vad håller du på med Kristian? Nour hör skriket när hon kommit ut från flerbostadshuset för att gå vidare till nästa tunnelbanestation. Det är tjejen från tunnelbanevagnen, hon med den blåa tröjan och den långa svarta håret, som står på andra sidan gatan.
— Ehh, jag behöver verkligen mopeden. Det är bråttom, svarar en kille som ser ut att vara i samma ålder som tjejen. Han sitter på en sliten moped. Bredvid honom står en mustaschprydd man med mopedhjälm på huvudet och ser olycklig ut. Nour tror mannen med hjälmen kommer från Pakistan eller kanske Indien.
— Jaha, och vad är så viktigt för att beslagta en moped från ett matbud? Vaddå, är det nationell säkerhet eller folklig gemenskap? undrar tjejen och lägger armarna i kors samtidigt som hon ställer sig bredbent framför mopeden.
— Men alltså, jag kommer tillbaka med den. Och det är inte som att han utför någon viktig samhällservice direkt. Någon får vänta lite längre på sin sushi bara.
— Ha! Så lät det inte förra gången jag hörde som du fick en beställning från ett annat matbud. Du hotade med en dålig recension för att matbudet var fem minuter sen om han inte skulle kompensera dig genom att ur egen ficka betala för maten. Jag fattar inte du kan göra så. Din egen farsa kör ju ut paket.
— Men gud, lugna ner dig. Och dessutom så är det viktigt att paket kommer fram i tid. Och min pappa är faktiskt brevbärare och anställd så det är inte samma sak. Men visst, jag tar väl tunnelbanan då. Men det är faktiskt viktigt, säger killen som nu är knallröd om kinderna.
— Gör det, säger tjejen medan killen kliver av mopeden och lämnar tillbaka till mannen. Mannen ler mot henne, tackar och åker snabbt iväg på sin moppe. Killen slinker också snabbt därifrån samtidigt som han lyfter upp sin huva på tröjan, antagligen för att dölja sin rodnad tror Nour som
Nour vet reglerna för rekrytering. Hon vet att hon sannolikt skulle bryta mot en eller kanske flera om hon fortsätter med det hon tänker göra. Men hon vet också att reglerna ändras hela tiden och att de måste ändras om de ska kunna lyckas. Efter ikväll kommer mycket att förändras. Hon vet att många människor är rädda och inte vill göra motstånd ensamma. De flesta vet att det som händer är fel men felen och orättvisorna har skett så gradvis under lång tid så det har varit svårt att hitta en punkt där man känner att det är dags att säga ifrån. Nour är övertygad att efter kvällens händelse så kommer många få modet att säga ifrån. Många kommer vilja att organisera sig på något sätt och Nour och de andra kommer att ha fullt upp med att starta upp celler. Det kommer inte ens handla om celler. Det kommer vara folkhav, stora organismer. Reglerna för rekrytering kommer att ändras. Tjejen i den blå tröjan kommer att komma med i motståndet. Det är något som Nour känner i hela sin kropp. Och det behövs personer som henne. Nour springer över gatan till tjejen och räcker fram ett rekryteringsblad.
— Hej, jag heter Nour. Jag såg vad som hände. Vi är många som tycker som du. Läs det här och ta kontakt om du vill göra mer. Efter ikväll kommer allt att förändras, ler Nour och springer vidare på väg till nästa sändare innan tjejen hinner svara.