Bild av Andreas Glöckner från Pixabay
Min novell i antologin som kommer under våren.
Licens: CC BY-NC-ND 4.0.
Planerat avbrott
Det är en grå och dimmig tisdag i februari när Kristian går in på Espresso House i Sundbyberg. Fem personer står i kö vid kassan. Mannen före Kristian pratar i telefon. Mörk hår i snedbena. Han har en grå rock över en svart kavaj och vit skjorta. En röd pin i kavajslaget föreställande en röd blomma.
“Ja, på utskottsmötet. Ordförande är helt skogstokig. Vi måste få igenom en återremiss på det här. Vänta”, säger han och sänker telefonen till bröstet och beställer en cappucino när det är hans tur. “Vi borde kunna få med C på det här”, fortsätter mannen när han betalat och går vidare mot ett bord.
“Jag ber om ursäkt. Kassasystemet har strulat hela morgonen”, säger den mörkhåriga kvinnan bakom kassan när Kristian beställt sin vanliga morgonkaffe och ostmacka.
“Det är lugnt. Nu får jag äntligen nytta av de här pappersbitarna”, säger Kristian och får ett serviceleende till svar från kvinnan som snabbt vänder sig till nästa person i den växande kön.
Kristian tar sin frukost och sätter sig i en av de bruna skinnfåtöljerna vid fönstret. Först nyheter, sedan skriva, tänker han när han startar sin laptop. Han surfar in på DN och skummar rubrikerna. Premiär av en ny opera. Svensk vinst i skidskytte-VM. Analys av fredsförhandlingarna mellan Tyskland och Danmark. Kristian läser vidare om skidskyttet och fortsätter på sportdelen. Efter hockeyn är det dags att börja skriva.
Han fortsätter på kapitlet från gårdagen om hur polishjälten hittar en ledtråd till kidnappningen. Caféets bakgrundsljud blandar sig med musiken från hans hörlurar. Espressomaskinens malande, pipen från ugnen, sorlet från cafébesökarna och personalen, basdunkandet från housemusiken. Fullt fokus.
“Hallå, är du kvar? Hallå? Vad fan”, hör han mannen i rocken säga högt. Mannen sitter vid ett bord med sin vita kopp och tittar på sin telefon. Mannen samlar ihop några papper från bordet och stoppar ner i sin portfölj och går ut från caféet. Kristian vänder sig tillbaka till sin laptop och sin roman.
Han lägger märke till ett blinkande ljus i ögonvrån och tittar upp. Genom fönstret ser han en polisbil parkerad på andra sidan vägen. Blåljusen är på. Det står en kvinnlig polis och talar mot radion vid sin axel. Mot bilen kommer det två manliga poliser med en man mellan sig. Kristian inser att det är mannen från caféet. Han ser både arg och rädd ut. Det skär sig mot den prydliga rocken. Kristian hör mannens skrikande genom hörlurarna och tar av sig dem för att höra bättre. Polisen trycker in mannen i bilen, hoppar in efter och kör iväg.
Kristian försöker surfa in på DN men caféets WiFi har slutat fungera. Han tar fram mobiltelefonen och testar med den. Kommer inte fram. Inte heller Aftonbladet funkar. Han testar att ringa sin redaktör men får inget ljud alls. Mobilskärmen visar bara “Ringer upp…”.
“Ursäkta, såg du det där? Funkar din telefon”, frågar han kvinnan bakom kassan.
“Såg vad? Nej, min telefon funkar inte heller. Har du också Telia?” säger hon.
Telia och Comviq. Olika nät. Det suger till i magen.
“Har ni någon radio här?” säger Kristian. Hon skakar på huvudet. Kristian tittar ut genom fönstret. Flera personer står stilla och trycker på sina mobiler. Andra står med mobilen i handen och tittar sig omkring. Kristian packar ner sin dator i väskan och går ut. Små klungor av människor har bildats längs gatan.
Han går mellan grupperna och pratar med dem med telefon i handen. En kvinna med barnvagn, en renhållningsarbetare i orangea kläder, två medelålders män.
“I Egypten stängde de av telefonnätet och internet hela tiden för oss”, säger en man i mustasch och tittar runt omkring sig med flackande blick när sirener hörs i fjärran.
Kristian går vidare längs gatan. På väg till biblioteket ser han Kjell och Company och går in.
“Telefonerna, nätet. Vet du vad som händer? Har du en radio?” säger han. Den taniga killen med glasögon och polisonger glor på honom och tar sig sen för pannan.
“Ja, så klart! Fattar inte att jag inte tänkte på det direkt”, säger han. Han går in genom en dörr och kommer strax ut med en beredskapsradio i en förpackning. Den röda radion alla kunde köpa till subventionerat pris. Killen sätter på radion och det hörs bara sprak.
“Slå på P1”, säger Kristian.
“Vad är det för frekvens?” säger killen. Kristian lutar sig över disken och tar förpackningen. I den hittar han beredskapslappen.
“Jag menar P4. Det är… 103,3”, säger Kristian.
Killen skruvar på ratten. Det är en enkel design. Killen börjar från 88 MHz ser Kristian. Strecket rör sig förbi 89, 90, 91, 92. Bara brus.
“Nu är jag på 103,3”, säger killen. Radion fortsätter brusa. Kristian rycker åt sig radion, försöker dra ut antennen längre, håller upp den i luften. Sen går han ut med den på gatan. “Hörru”, hör han killen säga lamt bakom honom. Han ställer sig mitt på torget så att inga byggnader ska vara i vägen. Gör det ens någon skillnad? Fortfarande brus. Mörker pulserar i ögonvrån i samma takt som hjärtats dunk i öronen.
Han ser sig omkring. På andra sidan torget går en grupp människor in genom kyrkans portar. Längre bort på gatan ser han två polisbilar köra förbi. Den här gången med sirener.
Så plötsligt ersätts radiobruset av ett långt pip. Sen hör han en bekant mansröst från radio. Statsministern.
“Kära landsmän. Idag har den svenska regeringen ingått ett säkerhetssamarbete med det tyska kejsardömet.”