Personbeskrivning - Britta

Vår första uppgift i dramatiken var att skapa en personberättelse utifrån en inhandlingslista. Lappen jag fick var skriven i skrivstil med följande:

• Limpa
• 4 bananer
• Skivad ost
• Kokt skinka
• 3 kiwi
• 1 jordgubbskräm hällfors
• 1 stor chokladmjölk pucko
• 3 mjölk
• toalettpapper serla

Jag tänkte på mormor när jag såg den lite ostadiga skrivstilen. Så fram växte Britta, en 76-åring som bor i en kommunal hyresrätt i Strängnäs. Brittas intressen i livet är boule på lördagar med PRO-gänget, bridgekvällar på onsdagar på ABF och sin katt Tarzan. Hon har två döttrar i 50-årsålder, en som jobbar i äldreomsorgen och en som jobbar i blomsteraffären. De har flyttat från stan men brukar träffas på sommaren och julen. Britta var gift med Anders som dog för 10 år sen.

Utifrån det skrev jag följande berättelse.

Licens: CC BY-NC-ND 4.0.

Britta och Tantfronten

Det är soligt ute så Britta söker av hatthyllan i lägenheten efter lämplig huvudbonad. Hon ler när hon plockar ner den illröda kepsen där det står med vit text “Inte till salu!” på. Hon vet att Barbro kommer bli så irriterad på vänsterkepsen. Barbro är ordförande för PRO-klubben och var sosse redan när hon var i livmodern. Kepsen är ett av Brittas sätt att reta Barbro på. Britta är visserligen också sosse och har varit det sedan hon började jobbet på äldreboendet på 70-talet. Ja, och sen hon träffade Anders på Folkan så klart. Men hon vet hur högerpolitik ser ut, även om den rulla ut av hennes egna partikamrater, till skillnad från Barbro som alltid lovordar den aktuella S-ledaren, vare sig det är kommunstyrelsens ordförade i Strängnäs eller statsministern.

Hon ser surt på rullatorn som står i hallen. Det vore så klart smidigt att ta den, hon har ju fika med sig och då är rullatorn väldigt smidig. Men Britta tycker det är töntigt med rullator även om hon själv inte formulerat det så konkret för sig själv. Och dessutom så är det bara en handfull i bouleklubben som har rullator. Hon är minsann flera snäpp yngre (nåja, piggare i alla fall) än både Kajsa och Bengan som man aldrig ser utan deras vinröda hjälpmedel. Britta bestämmer sig för att det blir ryggsäck och gångstavar istället. Nu på sommaren så är det ju ändå låg risk att halka. Och dessutom finns det flera bänkar på väg till Visholmen nere vid vattnet där boulebanan ligger.

Britta packar ner lådan med sina ost- och skinksmörgåsar i ryggsäcken och lådan med fruktsallad. Den är gjord på banan, äpple, apelsin och kiwi. Kiwi är hon inte jätteförtjust i och hon har bara lite i men Barbro är allergisk mot kiwi så om det ska bjudas runt ska minsann inte Barbro få. Termosen med kaffe åker ner förstås.

“Hej då Tarzan”, säger Britta och får ett hest jamande till svar när Tarzan linkar fram till henne och stryker sig mot benet.

“Så ja plutten, matte kommer hem om några timmar när hon sopat golvet med gamlingarna”, säger hon och kliar Tarzan bakom örat.

Ute i trappuppgången möter hon Sahir som kommer uppspringandes för trappen.

“Hej hej Britta”, säger Sahir med ett stort leende.

“Hej på sig själv”, svarar Britta och ler tillbaka.

“Hörde du om de borgarnas senaste skattesänkning”, undrar Sahir och pannan rynkas. Både Sahir och Britta är med i arbetarkommunen. Till skillnad från många i PRO-gänget så vill Britta faktiskt vara med och påverka och inte bara vara röstboskap. Men det är bara i PRO-klubben som Britta vågar ha på sig den röda kepsen. Det skulle vara att utmana ödet för mycket att ha det på ett möte med arbetarkommunen.

“Jorå, jag hörde på radio om det. Att de fortfarande kan bli valda och av vanligt folk dessutom är bortom mitt förstånd”

“Det är mycket dåligt. Snygg keps, förresten”, säger Sahir med en blinkning. Sahir tillhör också vänstersossegänget. “Jag måste dra, men vi ses väl på nästa möte”, frågar han.

“Självklart! Ha det fint”, säger Britta och går in i hissen som Sahir redan tryckt upp till deras våning.

När Britta mjukat upp benen och de inte känns så stela längre så tänker hon på Sahir och reflekterar över att det är människorna som gör att hon är sosse. Eller snarare, det är människorna som gör att hon är kvar i socialdemokratin. Hon träffade Anders på Folkan, spelar boule med PRO, har bridgekväll med de andra tanterna i en ABF-studiecirkel (så att de kan få gratis fika) och känner helt enkelt väldigt många i Partiet. Det är som en egen liten värld, och inte så liten heller. Samhället i samhället. Hon umgås visserligen med flera utanför partiet, vänsterpartister och till och med en folkpartist. Och så klart några som inte är engagerade i något parti.

Vid ICA snavar hon till lite när hon går nerför trottoaren och är lättad att hon tog med sig promenadstavarna. “Annars hade det kunnat gå illa”, tänker hon. Hon tar sikte på en bänk lite längre fram. Hon tar en lättnadens suck när hon prånglat av sig ryggsäcken och satt sig ner. På elskåpet på andra sidan är det en affisch uppklistrad. Det är en slags svart sköld eller något liknande på en vit bakgrund. Med stora svarta bokstäver under skölden står det “Folkfronten Sörmland”. Britta känner pulsen gå upp och märker att hon har knytit nävarna. Affischerna och klistermärkena har blivit vanligare senaste åren. Hon tror att man kan se ett tydligt samband mellan antalet klistermärken på stan och notiser om misshandel i Strengnestidningen. Om Anders fortfarande hade varit i livet så hade han gjort något. Han hade svurit och skrikit och helt enkelt gjort något. Han hade inget till övers för rasisterna. Men Britta är trött. Lugnet och vilan hon sökte efter går inte att finna med affischen rakt framför näsan på henne så hon drar på sig ryggsäcken och promerar raskt vidare den sista biten till boulebanan.

Solen steker så hon är inte förvånad att Kajsa och Margareta valt bordet som står under parasollet. Boulen är ännu inte igång men Bengan står och kastar några klot själv vid banan. Britta känner svetten rinna nerför ryggen och är glad att hon tagit på sig den grälla blusen i massvis med färger och former så att svettfläckarna inte syns så mycket.

“Ingen Barbro idag”, undrar Britta och slår sig ner bredvid Kajsa.

“Hon har besök från sitt barnbarn med familj idag”, svarar Margareta och torkar sig i pannan med en servett. “Men jag tror att hon kanske vill undvika solsting. Vi blir nog en mindre skara idag”.
Britta känner ett stick av avund. Hon har själv två vuxna döttrar och fem barnbarn men det är sällan hon träffar dem. De bor i Skåne och Göteborg.

“Vet ni vad! Jag skulle vila mig lite på bänken, ni vet utanför ICA, och då var det en sådan där otäck folkfrontaffisch”, säger Britta.

“Usch! Den har jag inte sett men jag har sett en utanför biblioteket. Och gubben säger att han sett massvis med klistermärken i Finninge när han tar sina långpromander”, svarar Kajsa.

“Jag har försökt någon gång att dra bort men de sitter för hårt för mig och det tar så lång tid”, säger Brtta.

“Kommer ni ihåg den tiden när man själv satte upp affischer. Ja, inte klistermärken då. De var ju så dyra förr. Men när vi satte upp affischer för FNL och mot Sydafrika”, säger Margareta. Hon är en av de i PRO-gänget som inte är med i Partiet. Britta tror att hon tidigare i alla fall var med kommunisterna.

Britta får en känsla som påminner om den hon får när hon får rätt på ett svårt ord i Aftonbladets svåra korsord. Hon känner att det liksom klickar till för hon har en idé.

“Men hörrni tjejer, är det inte dags för oss att starta Tantfronten”, säger hon och ler brett mot Kajsa som ser försträckt ut och mot Margareta som ler brett och knyter näven i luften.