Ännu en novell. Den här gången utan några speciella angivelser. Så jag skrev en novell på temat kraft och gemenskap.
Licens: CC BY-NC-ND 4.0.
Färger
Nyheter till morgonkaffet. Krig, naturkatastrofer och repressiva lagar från regeringen. En våg av trötthet sköljer över mig. Det bekanta trycket över bröstet. Springer iväg till tunnelbanan. Mörkt och kallt och jag halkar nästan i slöslasket. Hann precis med tåget. Jag fattar inte hur men jag glömde mobilen. Sitter och tittar snett uppåt, undviker medresenärernas blickar. En barnvagn skriker och kvinnan bredvid tittar på den med tom blick.
Jag fyller på kaffet innan mötet. Vi ska göra en kampanjsida för en ny hudvårdsprodukt. Bilder på vackra overkliga kvinnor. Helena håller en peppig introduktion om vilken fantastisk kampanj vi ska göra. När vi ska brainstorma idéer kan jag bara framkalla bilder av en pissoaren för mitt inre. Jag säger något om typsnitt. Är det här mitt liv? Egentligen har jag inte lust att äta vid skrivbordet. Men jag orkar inte prata om renoveringarna, torpet på landet, senaste semestermålet eller klagandet på skolornas förfall så jag tackar nej på frågan om jag ska med på lunch. Måste jobba säger jag.
Ner till Coop för att köpa en sallad. En salladsbar stor som en fotbollsplan. Jag har svårt att välja mellan de olika alternativen och står en stund och stirrar rakt ner i majsen. Till slut fyller jag på av allt för att slippa välja. När jag är färdig vänder jag mig för att gå men på något oförklarligt sätt så snubblar jag över mina egna skor. Salladen, avokado, majskorna och skruvpastan målar golvet. Magen känns som en handboll. Jag står där och stirrar på tre majskorn som bildar en triangel.
En hand lägger sig på min axel.
“Allt kommer att bli bra”, säger en äldre man och ler. Han är klädd i svart kostym med väst. Han har vitt hår och en vit mustasch. Han har en svart hatt. Han ser rejält malplacerad ut i Coop-affären. Jag skrattar.
“Tack. Nej, men det är ju ingen katastrof”, säger jag och blir förvånad över hur snabbt mitt humör förändras. Mannen håller i en borste och skyffel och drar några soptag.
“Jag hade en kass förmiddag. En utspilld sallad var bara grädden på moset”, säger jag och skrattar.
“Allt kommer att bli bra”, upprepar han. Fortfarande med sitt stilla leende.
Och så står jag där i solskenet utanför Coop. Med en ny salladslåda i handen som mannen på något sätt svängde ihop utan att jag ens märkte det. Jobbet fortsätter på samma sätt. Jag fortsätter med föregående veckas uppgift. Den nya grafiska profilen till klädmärket som släpps till deras vårkollektion. Det var inte det här jag hade tänkt mig. Jag hittar ett par hörlurar på kontoret. Kaffe och musiken blir som olja i maskineriet. Det går lite lättare.
På promenaden hem från tunnelbanan ser jag ett gäng ungdomar gå runt och sätta upp affischer på elskåp och väggar. Affischerna informerar om en kommande palestinademonstration. De sjunger och skrattar. Jag längtar efter deras energi. Den energin jag själv hade en gång. När jag själv trodde att förändring var möjlig. Det skiner ett rött sken på dem. Jag ser mig runt och märker att lyktstolparna tänts. Jag går med ett lättare hjärta hem till sängen.
Nyheter till morgonkaffet. Naturkatastrofer, krig och skattesänkningar till höginkomsttagare. Trycket över bröstet kommer tillbaka. Skyndar mig till tunnelbanan. Jag hoppar av vid hötorget. Flera bilar tutar i närheten. Ovanligt, tänker jag. Jag hör skrik från en högtalare. Eller nej, det är slagord från en megafon. Jag trippar fram till Kungsgatan och där ser jag en grupp människor som sitter i vita tunna overaller mitt på gatan. De håller armkrok.
“Tell me what democracy looks like”, skriker megafonisten. En kvinna med en hästsvans. Även hon i vit overall.
“This is what democracy looks like”, svarar resten av aktivisterna.
När polisen går fram till kvinnan med megafonen så lämnar han en grå strimma rök bakom sig. Jag blinkar några gånger men röken är kvar. Håller han en bengal? Konstigt. Megafonisten fortsätter att skrika ut slagord och ur megafonen sprutar det ut röd rök, som om det sitter en rökmaskin därinne. Röken försvinner nästan direkt. Nu står tre poliser framför aktivisterna. En av poliserna pratar med dem. En kille i svart keps på marken skakar på huvudet.
“Vill du också stoppa fossilindustrin?” säger en vitklädd medelålders kvinna till mig och räcker fram ett flygblad. Jag hoppar till. Jag hade inte sett henne komma.
“Eh, ja, självklart”, säger jag och tar emot flygbladet. “Bra jobbat hörrni”. Orden känns fattiga. Men jag är lättad att det bara är ett flygblad.
“Ja, vad ska man göra? Vi har ju testat allt annat. Men det känns skönt på något sätt”, säger hon.
“Ja, verkligen… eller hur menar du?” säger jag.
“Ja, alltså, allt känns så mycket enklare sedan jag slutat att tänka på vad olika proffstyckare ska säga. Eller vad släkt och arbetskamrater ska tycka. Det är lättare att stå vid sidan om och kritisera och sen inte lyfta ett finger för att göra något själv”, säger hon. Jag nickar.
“Verkligen. Jag tyckte förresten jag såg någon röd rök. Har ni bengaler eller så?” säger jag.
“Nej, någon rök har vi inte”, svarar hon långsamt och rynkar ögonbrynen.
“Det var nog bara jag som såg fel”, skrattar jag. Shit, jag måste gå till optikern. Eller så måste jag sova mer. Det måste vara stressen på jobbet. Det här är inte normalt.
Aktivisterna skriker återigen att det är så här demokrati ser ut. Och för varje ord de skriker så pulserar de av ett rött sken, och det känns som att jag är på ett dansgolv. Jepp, det här är \textit{inte} normalt.
Det har samlats fler poliser vid polisbilarna. De går fram och återigen pratar en av poliserna med aktivisterna som sitter där mitt i vägen sammankopplade. Flera aktivister skakar nu på huvudet. Poliserna går fram och försöker dra loss killen i den svarta kepsen. Han håller hårt fast i sina kamrater och de håller kvar i honom och nu är det som att en ljusbomb exploderar där aktivisterna sitter. Ingen annan verkar se något. Poliserna ser irriterade ut. De har inte lyckas rubba aktivisterna alls. Efter att jag stått ett tag och stirrat går jag vidare.
På jobbet kan jag inte koncentrera mig på uppgifterna. Det enda jag kan tänka på är färgerna. Jag börjar söka på 1177 om symptomen men inget passar riktigt in. Det närmaste jag hittar handlar om färgblindhet och får då lära mig att det finsn röd-grön färgblindhet, gul-blå färgblindhet och total färgblindhet. Det är inte det jag upplevt. Jag läser också om epilepsi. Det står att man kan se ett ljusklot eller ett blinkande ljus. Det låter ju visserligen som om det kan vara det. Men de andra symptomen passar inte in. Och jag mår inte dåligt. Snarare tvärtom. Det är lite som när man får en känsla av déjà vu, något är riktigt off men det känns rätt häftigt. Det går inte mer än någon dag innan jag vant mig och tanken på att kontakta vårdcentralen känns mindre viktig.
Veckorna går och de pulserande färgerna försvinner inte. Jag börjar analysera färgerna. För de uppstår bara ibland. Det är alltid människor som skiner. Aldrig byggnader, objekt eller djur. Och aldrig bara en person utan alltid människor i grupp. Jag söker därför upp människor i grupp för att se när det händer. Tunnelbanan. Väldigt sällan. Biografer. Aldrig. Mataffärer. Aldrig. Teatrar. Ibland. Demonstrationer. Ibland.
Alltså går jag oftare på teatrar och demonstrationer. Ibland går jag ensam men ofta försöker jag bjuda med mig fler för att se hur de reagerar. Jag har varit på en del demonstrationer och färgerna sprakar mer där. Men det är svårt att få med sig folk till demonstrationer märker jag, lättare med teater. Jag ser draman från antiken och även nutida pjäser.
“Vad roligt att du blivit så kulturintresserad på sistone”, säger min syster. “Jag har ju alltid tjatat på att vi ska gå mer på teater”.
“Teater är najs. Jag har börjat se saker på ett nytt sätt”, säger jag och ler.
Jag är på en teater om Rosa Luxemburgs liv, den här gången ensam. Den handlar om när hon och andra kamrater bildade Spartacusförbundet i Tyskland. Jag har hört att man kallar henne Röda Rosa och det är passande. I entrén till den lilla teatern så skiner det rött ljus från flera små grupper av människor som står och pratar med varandra. Väl inne när vi alla satt oss framför scenen så är det mörkt. Sen springer Rosa in på scenen och jag bli bländad och ryggar till. En äldre man bredvid sneglar på mig och jag ler skamset tillbaka. Resten av teatern fortsätter en färgsprakande berättelse av politisk kamp, sorg och död. Jag ser mig runt omkring ibland och möts av förtrollade ansikten som skriker efter mer med sina ögon. Mina kinder svider av tårarna.
Jag står i entrén igen efter teatern är slut. Den äldre mannen kommer fram till mig. Han är vithårig och har en stor vit mustach. Han är klädd i svart kostym med väst. Mannen från Coop! Han hade lika väl kunnat vara en av skådespelarna på scenen.
“Visst sken det vackert om Röda Rosa”, säger han. Jag står där tyst ett tag och tittar på honom. Han blinkar åt mig och ler.
“Sken…”, säger jag.
“Ja, sken. Bländande ljus. Pulserande ljus. I takt med känslorna”, säger mannen.
“Du såg också. Men hur?” får jag fram.
“Det är roligt att vi träffas igen just på en föreställning om Rosa. Hon skrev om det här. Men hon var inte den enda som gjort det”, säger han.
“Va”, säger jag och mitt huvud känns mosigt.
“Thomas Müntzer som drev bondeupproret i Tyskland skrev om det redan på 1500-talet. Leo Tolstoj är kanske den i nutid som skrivit mest om det. Men de flesta breven är inte offentliggjorda”, säger han.
Jag känner mig svag i benen och sätter mig ner på en stol vid ett bort. Mannen slår sig ner på andra sidan. Det känns som att människorna och borden runt omkring snurrar runt mig och mannen. Jag blir yr och rädd men även lättad. Jag är inte ensam. Eller galen. Det står två glas och en tillbringar på bordet. Jag darrar när jag häller upp ett glas vatten.
“Det händer något när människor samlas”, säger han. Vi sitter båda tysta ett tag.
“Ja, jag har märkt det. Ljuset kommer när människor är i grupp. Men inte alltid”, säger jag till slut.
“Nej, det är sant. Bara en folksamling som står och väntar på bussen skapar ingen energi. Men om människor samlas kring ett gemensamt mål, en gemensam \textit{tro}, då skapas energin. Och den är stark. Mycket stark. Men man måste tro. Kom ihåg det”, säger han och klappar mig på armen.
Jag skrattar till och mannen ler. Jag skakar på huvudet och begraver mina händer i håret och blundar ett ögonblick. Rummet slutar snurra. När jag titar upp igen så är mannen inte längre där. Jag reser mig upp och letar runt i lokalen men han är borta.
Jag sätter mig på stolen igen. Ser på de glada människorna i sällskapen och hur de livligt pratar om teatern. Jag känner igen dem från andra föreställningar jag gått på. Men jag ser inte längre något rött sken stråla från dem. Men jag vet att det är där. Jag känner det. Trycket över bröstet inser jag att jag inte kännt på veckor. Och jag känner något annat öppna upp sig inuti. Känslan är bekant men jag kan först inte placera den. Jag går ut i vårkvällen.