Bild från Wikipedia
Här är en pjäs i tre scener som jag skrev under dramablocket.
Licens: CC BY-NC-ND 4.0.
Faran
Scen 1 - kyrkan
Marie och Monika träffas i kyrkan.
Prästen: Gå i frid…
Församlingen: …och tjäna Herren med glädje.
Prästen: Då är alla som vill välkomna till kyrkkaffe. För er som har möjlighet att betala så kostar det 30 kronor.
(Gudtjänstbesökarna går ut mot utgången mot fikadelen av kyrkan)
Monika: Nämen Marie, hej! Det var inte igår!
Marie: Hej! Fint att se dig! Jag har inte sett dig här på ett tag.
Monika: Nej, jag går i Vendelsö. Men idag hade jag vägarna förbi centrum. Men du brukar gå hit?
Marie: Ja, jag brukar också gå på kvällsmässorna på onsdag. De serverar så härlig mat! Och kyrklunchen på torsdagarna får man inte missa. Ärtsoppa vet du!
(Marie tar sitt fika och går mot ett bord)
Monika: Ja, det är fint. Men oj, du missade visst att betala.
Marie: Jag glömde visst plånboken i bilen. Men det är ju frivilligt.
Monika: Då betalar jag för dig! Man ska göra rätt för sig. Du kan betala åt mig nästa gång.
Marie: Okej. Tack.
Monika: Men gud, hur är det med dig? Det var ju år sedan vi träffades! Hur är det på jobbet? Är du fortfarande kommunens hemtjänst?
Marie: Haha, om det vore så väl. Det var verkligen länge sedan vi träffades.
Monika: Vaddå? Gick du äntligen den där vidareutbildningen som jag tipsade dig om? Man blir ju mer anställningsbar.
Marie: Nej, inte riktigt. Jag blev sjukskriven.
Monika: Men vad säger du? Sjukskriven?
Marie: Ja, det var länge sen nu. Måste väl varit…sju år sedan.
Monika: Oj! Men vad var det då? Var det cancer?
Marie: Nej, det var…utmattning.
Monika: Åh, men vad skönt! Jag menar jobbigt så klart men inget som ger men. Då var du väl på benen inom kort. Så skönt att man kan få en paus så där i bland.
Marie: Nja, det var väl inte riktigt en paus. Och jag var inte på benen så snabbt. Jag borde väl inte ha blivit förvånad när det väl kom. Många andra i arbetslaget hade blivit sjukskrivna innan mig.
Monika: Men ni sa väl till? Det går ju bara att förbättra arbetsmiljön om man säger till.
Marie: Jag tycker väl att sjukskrivningarna borde har räckt för att ledningen skulle se det.
Monika: Ja, det förstås. Men bytte du jobb? Som tur är går det nu för tiden att byta arbetsplats om man jobbar inom vård och omsorg. Skönt man man välja bort det sämsta då i alla fall. Rösta med fötterna! Men är du frisk nu?
Marie: Nej, under tiden jag var utmattad så fick jag också en MS-diagnos. Och kontakten med vården var också otroligt svår. Jag var ju utmattad och hade svårt att ens ta mig upp på morgonen. Ännu svårare blir det med alla remisser, papper att hålla ordning på och olika läkarbesök. De hade noll förberedelse eller förståelse för att jag inte klarade av det.
Monika: Men kunde du inte få hjälp från någon?
Marie: Jag är ju singel nu. Andreas som jag var tillsammans med, han… det höll inte. Pappa är död. Och jag har ingen bra relation med mamma. Det visste du väl?
Monika: Ja, jo, det stämmer nog nu när du säger det. Men du hade väl kunnat fråga en vän?
Marie: Ja men de flesta av mina närmaste barndomsvänner har flyttat härifrån. Och de vänner jag har kvar i närheten har det knepigt med sina egna grejer, familjen, småbarn, ekonomin.
Monika: Men du har väl någon vän eller bekant som du kunde ringt?
Marie: Vem då? Skulle jag ringt dig? Hade du hjälpt till?
Monika: Ja, självklart
(Monika lägger handen på Maries)
Monika: Om jag hade hört om det så skulle jag verkligen ha hjälpt till.
Marie: Tack. Det har varit tufft. Och rätt ensamt. Det är svårt att veta om jag fortfarande är utmattad eller om det är min MS som spökar. Eller ja, utmattad är jag ju. Jag känner mig fortfarande trött när jag vaknar och är helt slut till eftermiddagen. Men jag glömmer inte bort lika mycket längre och jag klarar av att läsa tidningen igen, några sidor i alla fall. Men jag måste vila mig efter varje aktivitet jag gör. Om jag går till affären - vila, om jag går till kyrkan - vila, om jag träffar en vän - vila. Och nu håller jag på att bli utförsäkrad. Läkaren på Försäkringskassan säger annat än min läkare.
Monika: Din läkare?
Marie: Ja, alltså läkaren jag träffar för min MS. Den på regionen. Försäkringskassans läkare verkar tycka att jag inte är tillräckligt sjuk. Och för att liksom motbevisa honom så måste jag fylla i en massa blanketter som ska skrivas under av läkare, handaläggare, och läkare… eller det har jag redan sagt. Ja, det är liksom för mycket. Och om jag inte får rätt på det så blir det att söka socialbidrag. Men det kan jag inte vara säker på att få heller. Jag trodde att vi levde i ett välfärdssamhälle. Jag blir så ledsen. Och arg. Men vem ska jag vara arg på? Alla skyller på varandra.
Monika: Men stackare! Så hemskt! Vilken otur du har haft! Verkligen gigantisk otur!
(Monikas mobil plingar till, hon tittar på mobilen)
Monika: Oj, nu måste jag verkligen hem till Olle. Men kära du, ta hand om dig! Det är bara att höra av dig om det är något!
(Monika reser sig upp och går)
Scen 2 - tidningsredaktionen
Fatima, Clara och Johan sitter i ett rum på tidningsredaktionen.
Clara: Okej, i veckans nummer har vi fokus på budgeten, arbetslösheten och regeringens nedskärningar och så klart månadens gräv. Johan, hur går det med din artikel?
Johan: Jag har gått igenom budgeten igen, kollat på pressträffen och avslutade nyss budgetdebatten. Regeringen kör samma tugg som vanligt, samla i ladorna men samtidigt skattesänkningar för att sätta rull på ekonomin. Det som är lite nytt är att opposition faktiskt börjar utmana paradigmet. Fredriksson och Levin tog upp i sina skuggbudgetar om att det finanspolitiska ramverket behöver förändras. Och Carlsson kritiserade så klar skattesänkningarna för höginkomsttagare. Gustaf Svensson gick upp självsäker som vanligt och pratade om arbetslinjen och bidragsfusk.
Clara: Bra. Mycket bra! Högmod går före fall. Fatima, hur går det med intervjun?
Fatima: Alltså, det gick bra i början. När jag kontakta Arbetsförmedlingens pressavdelning så var det inga problem. Men när vi skulle bestämma datum så ville de veta vilka frågor vi skulle ta upp.
Clara: Men… du nämnde väl inte grävet vi håller på med?
Fatima: Nej, alltså, inte riktigt.
Clara: Fatima, vad fan!
Fatima: Alltså, jag sa ingenting. Men de fattade nog när jag sade att vi ville bland annat prata om arbetsträning.
Clara: Ja, om det var det enda du sa så fattar de så klart att vi fått tag på mailväxlingen.
Fatima: Nej, alltså, jag nämnde fler saker också. Men hon som jag pratade med blev helt plötsligt fåordig och kort. Det var efter jag nämnde arbetsträning. Och sen dess har jag inte fått svar. Jag har mailat och ringt men får inte tag på någon sen dess.
Clara: Okej. De är väl på alerten nu. Det kanske var väntat. Jaja, vi har ändå Sanna och Eriks gräv. En intervju skulle varit grädde på moset. Men det blir sprängstoff ändå. (Tyst) Någon som hört från Sanna?
Johan: Yes, jag snackade nyss med henne. Hon var och träffade sin källa långt ute på blåa linjen på något Espresso House berättade hon. Källan var superskraj. Han hade ljudinspelningar av ett möte mellan Svensson och generalsekreteraren. Han frågade gång på gång om han kunde vara anonym. Svensson hördes tydligt i inspelningen. Det blir riktigt bra! Som i Österrike där förbundskanslern fick gå.
Clara: Ja, huvuden kommer rulla. Riktigt bra jobb allihop! Det här kan det bli pris på! Oavsett så blir det fintårta nästa vecka på kontoret. Vi kör en avstämning i morgon igen.
Scen 3 - pressbyrån
Isak jobbar på pressbyrån vid Östermalms torg. Sebastian går in och köper en kopp kaffe.
(Sebastian ställer fram en kopp kaffe på disken)
Sebastian: Goddag herrn.
Isak: Goddag. Var det bra så herrn?
Sebastian: Sannerligen.
Isak: Det blir 25 riksdaler.
Sebastian: Tackar ödmjukast.
(Sebastian betalar med luftpengar och Isak bockar. Bägge skrattar)
Sebastian: Schysst! Har du förresten bestämt dig om du hänger med till Berlin på semestern? Det kommer bli fett!
Isak: Shit, jag hade verkligen velat. Men jag måste jobba, blir ingen semester i år. Mitt andrahandskontrakt is killing me.
Sebastian: Vaddå, står du inte i bostadskön?
Isak: Okej Mr Stockholm, för er som sattes i kön innan ni kunde säga mamma, ni har det nog lite lättare. Jag har bara fyra år.
Sebastian: Åh fan. Surt. (Tyst). Förresten, vet du vad all uppståndelse handlar om där ute?
Isak: Jag tror det var någon misshandel eller något. Men get this, det var Gustaf Svensson som blev attackerad.
Sebastian: Vaddå, ministern?
Isak: Ja, exakt! Det var en kvinna som hade börjat skrika åt honom. Hon hade visst kastat något på honom. Så jävla komiskt! Livvakten hade varit på dass! Så det var väktare som blev tillkallade.
Sebastian: Haha, vad fan! Hillarious! Den snubben får nog börja leta jobb på måndag.
Isak: Ja, verkligen!
(Isaks telefon plingar till, han kollar ner och läser och skrattar)
Isak: Min polare skrev. Det var visst en konservburk som hon hade kastat på honom.
Sebastian: What?
Isak: Jepp, han hade visst trillat ihop och det hade typ sputat blod.
Sebastian: Men shit, var hon mental, eller?
Isak: Verkar så, min polare är en av väktarna som kom. Hon hade yrat något om att han hade snott hennes pengar, förstört hennes liv eller något sånt. Eller om det var nåt om skatttefiffel. Anyway, hon verkade fått psykbryt.
Sebastian: Alltså, ska man behöva vara rädda för psykfall nu också?
Isak: Ja, det verkar visst inte bättre.
(Tyst)
Sebastian: Men måste dra nu. Ha det gött! Och skicka en bild på konservburken!