Bild av Harut Movsisyan från Pixabay
En novell om ensamhet.
Licens: CC BY-NC-ND 4.0.
Ensamheten
Viktor vaknade upp med dunkande hjärta och adrenalin som flödade genom kroppen. Som elektricitet genom en högspänningsledning. Jag måste stoppa henne.
~
“De sa att det bara var tjugo procents chans att du skulle vakna igen”, sa Lina med röda ögon.
“Helt fantastiskt”, sa Viktor och log och satte sig upp i sjukhussängen. Han visualiserade sig Clint Eastwood i en cowboy-hatt med cigarett i mungipan stoppa in fyra kulor i en revolver, rikta den mot Viktor och fråga om han kände att han hade turen med sig. Well do you, punk?
Tjugo procents chans. Det hade Lina upprepat som ett mantra. För Lina var det två månader av ångest. Lämna barnen, handla, besöka på sjukhuset, hämta barnen, laga mat och upprepa. Men Viktor hade inte bara sovit under koman. Han hade drömt. Och drömmarna hade inte gett någon vila.
Han hade börjat rationalisera sina drömmar, att de bara var drömmar och inte visioner. Så han skrev ner det han drömt. Vissa delar av hennes tal kunde han frammana ordagrannt, som om han satt igång en video på mobilen. Han såg henne framför sig, stående vid ett gult podium i en vit blus och uppsatt hår och proklamera Nationaldemokraternas seger. Han hade frågat Lina när han vaknat om vem som vunnit valet. Lina hade sett konstigt på honom och sagt att valet ännu inte hade ägt rum. Jag har fortfarande tid.
Valet hade närmat sig som ett tåg som inte gick att stoppa och mitt på spåret stod Viktor, Lina, barnen och resten av Sverige. Men vem skulle han tala med? Alla hans vänner och arbetskamrater förstod vad som stod på spel. Att dra in drömmar i det hela skulle knappast övertyga någon. Nationaldemokraterna vann valet. Självklart vann de. Det blev en minoritetsregering med passivt stöd av Kristna Enhetspartiet. Och segertalet? Det var exakt som Viktor kom ihåg det, ända ner till sista meningen då Louise Söderqvist med ett leende sa det här är bara början.
Han hade fyllt upp flera block med anteckningar från sina drömmar, med kompakt skrift i marginalen och påklistrade post-it-lappar. Vissa drömmar gick att tidsbestämda på ett ungefär. De flesta personerna kände Viktor inte igen men många gick att hitta på Nationaldemokraternas hemsida. Viktor började att göra ett tidsschema på ett stort bläderblock i hemmakontoret.
De drömmar som var svårast att tidsbestämma var också de som skrämde honom mest. En äldre dam i ljusblå kappa med käpp som blev slagen med batong av kravallpolis vid en gatuservering vid Sergels torg. Demonstrationståget på Medborgarplatsen som besköts av militär. Räderna mot kontorslokaler som han trodde var tidningsredaktioner. Han tyckte han kände igen en journalist som hällde upp kaffet när polisen stormade in. Journalisten hade bara stått där med sin kaffekopp och stirrat.
“Ehh, Viktor. Jag skulle behöva prata med dig”, sa Mikael. Det var IT-killen på kontoret som stod framför hans bord och vred på en nätverkskabel.
“Hallå. Ja, men så klart. Vad är det?” sa Viktor.
“Jag tror det är bättre vi går in i ett mötesrum”, sa Mikael. Viktor ryckte på axlarna och följde efter.
“Jag ville bara varna dig”, sa Mikael efter han stängt dörren. “Som du ju vet så är det lag på nätfilter.”
“Ja, på alla offentligt finansierade arbetsplatser”, sa Viktor och rynkade på ögonbrynen.
“Ja, så är det. Men alla arbetsplatser uppmanas att installera filtrena. Det är frivilligt säger de. Men samtidigt så är det hårda straff om arbetstagare ertappas bedriva illojal aktivitet”, sa Mikael. Hans kinder och hals hade blivit rödflammiga. Han fingrade osäkert fortfarande på nätverkskabeln.
“Okej. Men vad har det här med mig att göra”, sa Viktor avvaktande.
“Ja, alltså, jag håller på att installera filtret. Det är ännu inte live. Men när jag testade mot trafiken på kontoret så flaggades din dator”, sa Mikael.
“Stod det något om varför?” sa Viktor lugnt men kände hjärtat slå hårt som om han hade sprungit till bussen.
“Nej, bara att din dator dykte upp”, sa Mikael.
Efter mötet fortsatte Viktor sina efterforskningar på bibliotek och caféer, där han var rätt säker på att trafiken inte skulle kunna knytas till honom. Han tyckte att bibliotikarien tittade mycket på honom från disken. Han satte sig med ryggen mot väggen.
“Men vad är det som händer? Varför berättar du inte?” skrek Lina och rösten brast. Hon höll på att torka en glastillbringare och Viktor blev arg på sig för att han oroade sig över att hon skulle tappa den i golvet. Det var tredje grälet den här veckan.
“Jag är orolig för regeringen. Det har jag ju sagt”, sa Viktor och kände sig usel.
“Men det är väl för helvete alla! Vad tror du alla demonstrationerna handlar om?”, sa Lina. “Men du följer ju inte med längre.”
Viktor visste inte vad han skulle säga. Vad skulle Lina säga om han visade sina anteckningsböcker? Om han visade alla sociogram han sammanställt av politiker från Nationaldemokraterna och andra politiker, opinionsbildare och myndighetschefer. Han sa att det hade med koman att göra. Lina ville att han skulle ta kontakt med en psykolog så det gjorde han.
På vägen till jobbet såg han Erik Malmström strosa nerför Götgatan i sin klanderfria gråa kostym och knivskarpa snedbena. Malmström skulle bli utrikesminister visste Viktor. Viktor hade tagit honom hårt i axeln och sagt att han kände till Malmströms relation till MC-gänget. Malmström hade sett skärrad ut men snabbt skiftat till ilska.
Efter mötet med Malmström började historien som vecklades ut via tidningarna och pressträffarna skilja sig jämfört med Viktors anteckningsblock. Det var för det mesta mindre detaljer. Var olika ministrar stod på pressträffar, vilka ord de använde. Hade han ändrat historien? Räckte det?
Han hade inte berättat för psykologen exakt vad han hade haft för drömmar och visioner. Han fick ett recept på antidepressiva som han plockade ut från apoteket men inte tog. Efter att en väldigt tydlig dröm realiserats så berättade han mer.
“Menar du att du förutsåg terrorattentatet?” sa psykologen och korsade benen.
“Nej, inte själva attentatet. Utan pressträffen”, sa Viktor.
“Pressträffen? Med Söderqvist?” sa psykologen och antecknade i sitt block.
“Ja, alltså, jag… ja” sa Viktor.
“Och du har tidigare sagt att du känt att du borde agera på dina drömmar”, sa psykologen.
“Nej, men inte agera. Utan liksom försöka reda ut”, sa Viktor och kände svetten rinna nerför ryggen.
“Mmmm”, sa psykologen och skrev vidare i blocket. “Men då tror jag vår tid är slut för idag.”
Viktor fortsatte att gå till jobbet som vanligt. Varför de plockade honom framför kontoret funderade Viktor på. Tre muskulösa män i vita rockar. Det var väl för att fotograferna skulle kunna ta bra bilder. Media hade älskat historien. Mannen som vaknade upp från en koma, som hade galna anteckningar över regeringen, sociogram, nätsökningar efter alla ministrar och medicin som inte tagits.
Viktor blev isolerad på institutionen. Han fick inte läsa nyheter, titta på TV, träffa någon av de andra patienter. Han fick träffa Lina vid ett tillfälle men var så borta i huvudet av medicinerna att han knappt kunde komma ihåg vad hon sagt. Efter flera veckor fick han komma ut bland de andra patienterna. Han satt och spelade schack med Frank. I rummet fanns en TV-apparat med nyheterna på. Där såg han henne. Den äldre kvinnan från hans dröm. Hon stod i sin ljusblåa kappa utanför ett café med en grupp människor på ena sidan och polisen på den andra. En polis gick fram mot henne. Men där bröts videon. Längs botten av skärmen rullade texten “våldsamt upplopp i Stockholm”.
“Schack matt”, sa Frank och flinade.