Novell - Brinnande sängar

Vi skulle välja en låt och skriva en novell. Jag utgick ifrån Beds are burning av Midnight Oil (youtube-länk). Mina associationer var till programmering, Linux och LTH. Det här blev berättelsen.

Licens: CC BY-NC-ND 4.0.

Brinnande sängar

Jag förstod direkt när jag såg Kim i soffan att hon var död. Det var inte första gången jag sett en död människa.

Vi hade börjat på Lunds tekniska högskola tillsammans, Kim och jag. Vi kom bägge från en mindre stad i Skåne, det känns dumt att kalla den en stad. By vore mer passande. Vi hade funnit varandra i gemensamma intressen för datorer, gaming och programmering. Det var tydligt att jag var nörden och hon var den normala. Hon hade ett liv bortom datorerna och kodraderna. Jag däremot hade svårare rent socialt. Det hade självklart att göra med mitt sammanbrott i nian. Jag var borta från skolan en termin och det var nära att jag var tvungen att gå om en klass. Men jag klarade inte av att vara kvar på den skolan där alla kollade på mig. Alla lärare och vuxna sa att de förstod. Att det var en naturlig reaktion på det jag upplevt. Men jag ville bort därifrån och till ett nytt sammanhang så snabbt som möjligt vilket det automatiskt blev med att börja gymnasiet. Så jag ansträngde mig järnet för att ta ikapp den förlorade tiden. Det var svårt eftersom medicinerna jag gick på gjorde att jag blev segare i skallen. Men det var det självklart värt. Det tog bara lite längre tid.

När jag kom till Lund så var det som att jag hittat hem. Eller det är fel. När jag kom till Lunds tekniska högskola så var det som att jag hittade hem. På LTH fokuserade jag helt på utbildningen. Jag gick på föreläsningarna, övningstillfällena och tentapluggade som man skulle göra. Utöver det så engagerade jag mig i Unicodes, hbtqia+-klubben på skolan som pysslade med allt möjligt. Jag deltog en del i andra sociala sammanhang på skolan för vi var för det mesta nördar och trevlig folk men jag kände att det skavde ändå på något sätt. Jag platsade inte riktigt heller hos Unicodes men det var en skönt gäng och man slapp alla bröliga killar som nyss kommit från gymnasiet. Unicodes anordnade också hackathons, filmmaraton och andra sociala sammankomster.

Kim däremot festade mycket och missade en hel del. Eftersom hennes föräldrar varit stränga, speciellt kring saker som drickande, rökning och träffa killar, så fick hon i studentlivet utlopp för allt det som hon inte fick göra hem-hemma. Ja, det var så vi kallade staden eller byn man kom ifrån - hem-hemma. Det visade väl på något sätt att vi hade flyttat hemifrån men egentligen visste vi att man vi lekte vuxna. I själva verket var man fortfarande ett barn som ville hem till mamma. Ja, bortsett från mig alltså. Sedan Esther dött lämnade mamma aldrig mig ifred. Jag förstod henne men jag kände jag blev kvävd av hennes frågor och närhet. Så effekten blev den motsatta, jag undvek att åka hem. Men alla andra åkte hem på lov och på helger. Jag kommer ihåg en kurskamrat som tog med sig sin smutstvätt hem till sin mamma. Vad vi retade honom för det! Till slut skämdes han så mycket för det så han började att tvätta i tvättstugan.

Något som skiljde Kim och mig åt också var att Kim var intresserade av killar, vilket nog var ett skäl att hon var aktiv i nationslivet och festandet. Men som tjej på en tekniktung utbildning så var hon hett eftertraktad även i klassen. Hon var konventionellt snygg antar jag men inget superspeciellt. Men med så lite konkurrens i klassen så steg hennes status och det stärkte hennes självförtroende. Även jag som aldrig blivit uppmärksammad hem-hemma fick nu flörtar, något som Kim uppmärksammade mig på. Jag själv har aldrig varit intresserad av killar, eller tjejer heller för den delen. Jag inser nu att det kanske var därför jag sökte mig till Unicodes. Men eftersom jag inte hade något intresse för sex, romantik eller dejtande så brydde jag mig inte så mycket om vad Kim höll på med. Jag undrade vad som hade hänt om jag hade engagerat mig mer i vad hon berättade. Hade det kunnat sluta annorlunda?

Det var i tvättstugan som allt började. Det var en regning höstdag och jag skulle ner och tvätta. Där träffade jag av en slump Kim som bodde i samma hus som jag, till och med samma studentkorridor. Vi hade inte träffats utanför skolan på ett tag och Kim stod och grät över tvätten.

“Hej Kim, är allt bra?”, sa jag. Jag funderade på om jag borde lägga handen på hennes axel som jag sett andra gjort. I filmer i alla fall.

“Clara… hej. Ja, men allt är bra. Eller jag är lite ledsen. Det är en kille”, sa hon.

“Jävla killar”, sa jag.

“Nej, men det är inte han. Jag sa en dum grej bara och han blev arg. Jag är mest arg på mig själv”, sa hon.

“Okej”, sa jag och kände mig tafatt. “Men hänger du med på hackathonet till helgen? Vi ska bygga ett spel från scratch med html och javascript”, sa jag.

“Kul! Jag ska försöka komma”, sa Kim.

Det blev ett riktigt bra spel. Eller det blev ett bra samarbete i alla fall och vi blev ett gäng på sju personer som hade superkul. Men Kim kom inte. Tiden passerade. Löven gulnade, började falla och fylla upp Lunds cykelvägar. Sommaren blev mer avlägsen, kvällarna blev kortare vilket sänkte humöret. Tentaperioder kom och gick. De tog mer tid och energi än vad jag var beredd på. Jag drack kopiösa mängder kaffe och energidryck. Jag hade till och med börjat med koffeintabletter och börjat fundera på att beställa ADHD-medicin som jag hört skulle göra en mer fokuserad. Men istället landade jag i den självklara lösningen att helt enkelt pausa med min egen medicin som gjorde mig slö. Tentaplugget var oftast bara en vecka. Då gick allt bra även om varje vaken stund ägnades åt plugg. Jag träffade fortfarande Kim. Vi gick ju i samma klass och bodde ju i samma korridor men jag tror hon ofta sov borta. Det hände att vi stötte på varandra när hon var hemma men det var sällan vi gjorde mer än hälsade på varandra.

Det var paus i en föreläsning om nätverksprogrammering. Jag stod framför kaffeautomaten och pillrade i en femkrona. LTH var en av få platser där det fortfarande fanns automater som tog kontanter. Jag tyckte det var ironiskt och underbart att studenterna för en av de mest digitala utbildningarna i landet betalar kaffe med mynt.

“Hej Clara! Bra föreläsning eller hur”, sa Kim. Hon såg pigg och glad ut. Men också en aning mörk ut under ögonen.

“Hej! Ja, häftigt med broadcast-meddelande. Jag började direkt tänka på roliga program man kan skriva. Men jag såg inte dig därinne”, sa jag.

“Jag kom i sista stund. De här föreläsningarna vill jag inte missa. Jag gillade verkligen förra kursen som Alexander hade. Han är en bra lärare”, sa Kim.

“Algoritmer och datastrukturer? Ja, den var kul. Hur gick det för dig där?”, sa jag.

“Jackpot”, sa Kim och log. Jag blev glad för henne skull att hon hittat något som det gick bra för. De andra kurserna hade hon misslyckats med. Matten så klart men det gjorde många andra. Men även andra programmeringskurser hade hon kuggat. Det var tydligt att hon hade ansträngt sig mer i kursen om algoritmer och datastrukturer. Hon gick på föreläsningarna och övningstillfällena.

“Vad kul! Grattis! Jag lyckades också men det var på håret”, sa jag.

“Ja, tentan var utmanande. Oj, nu börjar det”, sa Kim och så gick vi in i föreläsningssalen igen.

Kommande veckorna så såg jag Kim oftare i skolan, det var på programmeringskurserna. Hon satt långt fram och lyssnade intensivt. Ibland såg hon glad ut och ibland var hon rödsprängd i ögonen som att hon gråtit innan hon gått in i föreläsningssalen. Jag frågade en gång om hur det var med henne men fick bara det vanliga svaret “killar”. Så jag slutade att fråga. Jag tyckte att hon ödslade tid på dejtande och festande istället för att satsa på studierna. Men jag var glad att hon i alla fall brydde sig om några programmeringskurser.

Det var en slump att jag kom in till hennes rum den där dagen. Vi skulle anordna fest i korridoren, något som jag oftast inte var så engagerad i. Men det hade flyttat in en ny kul tjej i korridoren så när hon frågade om jag ville hjälpa till så svarade jag ja. Vi skulle först knacka dörr och fråga om de andra ville vara med på festen. Temat var monster och varje boende skulle välja ett monster att klä ut sig till och gärna smycka sitt rum med.

När jag knackade på Kims dörr så kom inget svar. Jag tänkte gå vidare men av någon anledning tänkte jag att hon kanske ändå var där. Så jag testade att öppna dörren och den var öppen. Korridorrum är små. Så fort man gått förbi toaletten så ser man allt. Jag stod framför den bäddade sängen. Kim låg på soffan mitt emot.

På soffbordet stod ett halvdrucket glas vatten och bredvid stod en plastburk. Jag kände direkt igen burken med sömnmedel från högstadiet. Samma slags burk då som nu. Samma situation. Men en annan person. Minnet lades som ett filter över den nya situationen som en dubbelexponerad bild. I ena stunden såg jag min lillasyster Esther i sin säng och i nästa stund såg jag Kim i soffan. Och samma jävla burk och samma jävla halvdruckna glas med vatten bredvid på bordet. Jag kände att all kraft försvann ut mina ben och jag föll ner på sängen. Jag kände mig så oändligt trött. Det kändes som att jag fått ett slag i magen och tappat andan. Men jag fick inte panik. Jag förstod att jag borde gå ut till gemenskapsrummet. Prata med någon. Säga att Kim är död. Men vad spelade det för roll? Jag var så trött. Jag förstod att jag var i chock. Så istället för att göra det rationella så satt jag bara där och begrundade henne. Hennes fridfyllda ansikte. Hennes ögon var stängda. Hon var mörk under dem.

Jag hade många fina minnen från Kims rum och mindes tillbaka. I början av vår studietid umgicks vi fortfarande mycket. Planschen med First Aid Kit hade vi satt upp tillsammans och skrattat när vi på något konstigt sätt hade hängt upp den upp och ner. Vi hade druckit fruktigt te och pratat om våra drömmar och förhoppningar för studietiden. Mina förhoppningar hade varit enkla. Lära mig så mycket jag kunde om programmering, digitalteknik, bygga grejer och sen jobba med hårdvarunära programmering. Kim hade också förhoppningar om studierna men hon sökte även efter något annat som hon aldrig riktigt kunnat sätta ord på. Jag trodde att hon kanske ville hitta en mening med livet eller i alla fall ett mål, en drivkraft, något slags uppdrag. Eller bara hitta kärleken? Jag visste inte. Jag borde gå ut och berätta men jag var kvar. Om jag var kvar så kunde tiden stå stilla. Jag var ännu inte beredd att ta ett kliv ut i världen där Kim inte fanns. Jag drog upp fötterna i sängen och lutade mig mot väggen. Vid fotändan av sängen låg flera tentor och övningsuppfiter med kommentarer från lärare. Jag lyfte upp dem och tittade på dem. Det var mattetentor Kim kuggat på och programmeringstentan som hon lyckats med. Jag såg att på sängen låg också en lapp. Jag öppnade den. Det var en kärlekslapp och jag log. Men så kom jag ihåg alla kärleksbekymmer hon haft och undrade om personen som skrivit detta var anledningen till att hon inte längre ville leva. Hade det hänt om jag hade brytt mig mer om vad som hände i hennes liv? Det var något med lappen som störde mig men jag kunde inte placera det. Jag undrade om jag någonsin känt mig så här trött. Jag lade mig ner på sängen. Bara en liten stund innan världen får komma in. Jag låg i sängen och tittade på henne på andra sidan rummet och jag kände tårarna började droppa ner på kudden. Varför slutade det så här? Till slut slocknade jag.

Jag kommer inte ihåg hur det gick till men jag måste ha ringt ambulansen till slut eller så har jag sagt åt någon annan. För Kim är inte kvar. Jag har lämnat den gamla världen där Kim levde och gått ut i världen där hon inte längre finns. Jag är tillbaka i hennes rum men vet inte när jag gick hit. Jag känner mig avdomnad och som att jag inte riktigt är här rent fysiskt. Det känns inte som att fötterna är i kontakt med golvet när jag går runt i rummet. Sängen är fortfarande bäddad. Men soffan är tom. Utanför skymmer det. Orange himmel med rosa och vita moln. Det känns som att jag står i flera timmar och tittar på himmelen. Varje ny rörelse och aktivitet är som att jag rör mig i sirap. Jag vill mest bara sova och aldrig vakna. Men jag måste veta varför hon tagit sitt liv. I skåpet där hon har sitt te hittar jag förpackningen till ett graviditetstest. Det tar inte lite lång tid att hitta själva graviditetstestet som är kastat i papperskorgen. Det visar så klart positivt. Var det på grund av graviditeten som hon tog sitt liv? Eller var det på grund av killen som gjort henne gravid? Hade de bråkat? Hade hon blivit misshandlad? Var mörkret under ögonen egentligen blåmärken? Jag går igenom alla våra meddelanden vi skickat till varandra. Många meddelanden i början av läsåret och successivt färre och färre. I det senaste meddelandet från henne frågade hon om jag ville komma över på en kopp te. Jag inser att det hade varit dagen efter att jag träffat henne gråtandes i tvättstugan. Jag hade varit upptagen med en filmkväll med Unicodes och tackat nej. Det var det sista jag skrivit.

Jag letar vidare på hennes sociala medier efter ledtrådar men hittar inget. Jag tar kontakt med de vänner hon skaffat sig på studentnationen där hon varit mest aktiv. Flera bekräftar att hon hade ett förhållande med en kille som var som en berg- och dalbana. Men de hade aldrig träffat honom. Inte heller vet de vad han heter. Hårddisken i hennes dator är inte krypterad så jag bootar upp hennes dator i en Linux-miljö så att jag kommer åt hennes studentmail. Det mesta är vanliga studentmail om nya kurser som började och påminnelser om inlämningsuppgifter som skulle in. Det är dock några mail som är skickade från luthor@protonmail.com och men alla de mailen är krypterade och jag kommer inte åt Kims krypteringsnyckel utan ett lösenord. Jag lyckas inte knäcka det. Jag plöjer igenom alla papper i hennes rum. Föreläsningsanteckningar, tentor, fakturor och kvitton men hittar ingenting som kan användas som lösenord. Till slut ger jag upp.

Jag har varit borta från skolan en vecka. Dagarna går i varandra och känns bara som en lång utsträckt dag eller en vecka utan nätter. Har jag sovit? Jag kommer inte ihåg. Jag har inget minne av att äta. Men till slut är jag tillbaka till skolan. Jag försöker då att istället lägga allt fokus på plugget. Jag går på varje föreläsning och ställer frågor oavbrutet. Jag sitter uppe sent med inlämningsuppgifter och skriver program med så många olika extrafunktioner och finesser så att klasskamraterna börjar titta irriterat mot mig. Jag maxar varje vaken timme och fortsätter hälla i mig kaffe och energidryck. Försöker jag ta knäcken på mig själv? Eller vill jag bevisa något för mig själv eftersom jag inte lyckats knäcka gåtan med Kims självmord? Jag vet inte. Jag kommer att tänka på en låt Kim och jag lyssnat på i gymnasiet när vi kodade tillsammans. En rad fastnar för mig: “hur ska vi kunna sova när våra sängar brinner?”. Det beskriver min känsla bäst. Jag har tidigare tänkt att raden är politisk men den får nu en helt annan innebörd. Det brinner en eld som sprider sig och som jag måste släcka. Om jag inte lyckas kommer det vara jag själv som bränns av den. Brinner upp. Och på något sätt kommer även Kim brännas av elden. Men hon är ju redan död.

Resten av löven faller av träden, november kommer med sitt mörker och december med snö. Jag kommer bara ihåg fragment. Men det är fragment som känns som bleka kopior av det som redan hänt. Allt bara återupprepar sig och jag är trött. Så jävla trött. Vi har mycket labbövningar i datasalarna. Vi kommer på morgonen när det är mörkt. Vi jobbar. Vi går hem när det är mörk. Dagens ljus springer ifrån oss. Någon gång äter jag. Nudlar? Makaroner? Ja, det tror jag.

Det är dags för tenta igen. Jag tentapluggar, fortfarande i ett töcken. Det är folk runt omkring mig. Jag ser snön falla ner sakta när jag sitter på skolcafét och tittar ut genom fönstret.

Jag är i tentasalen tillsammans med hundra andra studenter. Tentan går ut på att programmera en rymdraket åt superhjältar och besegra ärkeskurken. Det är stålmannen man ska hjälpa. I vanliga fall behöver han ingen rymdraket men Lex Luthor har försvagat honom med kryptonit. Det börjar klia bak i huvudet och jag känner plötsligt att jag är piggare nu än vad jag varit på länge. Det är något med uppgiften som känns så bekant!

“Clara, är du okej”, säger en kvinna. Jag tittar upp ser mig omkring i tentasalen men ingen är där. Alla studenter ser ner i sina papper och tentavakten sitter längst fram med sin kopp kaffe och läser en bok.

“Clara, hör du oss”, säger en man. Kommer det från högtalarna? Jag ser mig omkring. Men ingen annan i salen märker det.

“Snälla Clara, vakna”, säger en annan kvinna. Hon låter exakt som Kim. Men Kim är död. Är det här ett grymt skämt? Eller håller jag på att bli galen? Ingen annan i tentasalen reagerar. Men nu känns det som att jag får en stöt i hjärtat. Alla känslorna som till slut kommer ikapp. Allt det jag tryckt undan sedan Kim dött. All sorg som inte fått något utlopp. Det är hemskt och det är underbart. Jag drar djupa andetag och det känns som att jag inte andats på månader.

Tentasalen börjar skaka och jag tänker att det inte kan vara en jordbävning för det blir inga jordbävningar i Skåne. Väggarna faller ihop, plattor från taken ramler ner på golvet. Ett stort hål öppnar sig i golvet i mitten av salen och det måste finnas en gigantisk strålkastare under för hålet är alldeles vitt. De andra studenterna fortsätter att sitta med huvuden nere i sina tentor samtidigt som de en efter en slukas av det växande hålet. Jag skriker men inget ljud kommer ut. Mina händer ligger orörliga på bordet. Hålet växer och växer och till slut trillar jag ner i ljuset.

Jag svävar. Det spelas en låt som jag känner igen. Jag är varm men alldeles blöt. Jag ser löv falla från träden. Jag ser Kim framför mig som tittar på mig. Jag hör sirener. Allt blir mörkt.

Jag vaknade i en säng med sprängande huvudvärk. Det var inte mitt eget rum. Sängen stod mitt i rummet. Det fanns ett fönster till höger och där såg jag ner på träd med gula och röda löv. Bussar åkte förbi nere vid vägen och cyklisterna flög förbi på cykelvägen. Det var långt ner så jag måste varit i ett höghus. In genom dörren kom en sjuksköterska och log det varmaste leendet jag sett. Jag började gråta. Vad som än hade hänt hade nått sitt slut. Jag var ute ur dimman.

“Det var så läskigt. Jag vaknade och var groggy som jag brukar bli när jag tagit en sömntablett. Och där låg du och jag fick inte kontakt med dig. Jag var så himla rädd”, sa Kim. Vi hade gått ner till sjukhusets café där det fanns en soffa. Kim hade köpt två koppar te till oss. Det var samma te som vi alltid drack hemma hos henne. En våg av minnen sköljde över mig och jag började gråta igen.

“Men gumman”, sa Kim och kramade om mig. Jag begravde mitt ansikte i hennes tröja och i hennes mörka hår. Jag kände både en otrolig lättnad och en rädsla som låg kvar som ett blåmärke.

“Sån himla tur att du kollapsade hos mig. Tänk om du gjort det i ditt rum. Usch, jag vågar inte tänka på det”, sa Kim och drog koftan tätare om sig. “Jag pratade med Maja. Hon sa att ni höll på att planera monsterfesten”, sa Kim.

“Monsterfesten”, sa jag. Jag försökte gå tillbaka i minnet. Monsterfesten. Kim i soffan. Allt jagande efter ledtrådar, datorn med all mail, snacket med Kims festarkompisar, tentapluggandet. Skulle det inte ha hänt?

“Graviditetstestet? Var det på riktigt?” sa jag.

“Graviditetstest? Är du gravid?” sa Kim.

“Nej, jag hittade ju ett hos dig”, sa jag.

“Jag har inte köpt något graviditetstest”, sa Kim. Jag kände ett sug i magen, som att jag föll. Men så kom jag på en sak.

“Men lappen då?” sa jag. “Jag hittade en kärlekslapp till dig”. Kim såg ner i sin tekopp och tystnade.

“Ja, lappen var på riktigt”, sa hon.

“Just innan alla trillade ner i hålet så kom jag på vem det var”, sa jag. Kim tittade upp på mig med rynkade ögonbrynen.

“Strunt samma, det tar vi en annan gång. Men det var Alexander. Eller hur?” sa jag.

“Ja, det var han”, sa Kim och tittade ner igen i tekoppen. Hennes kinder hade blivit röda.

“Jag är så ledsen att jag inte varit där för dig”, sa jag. “Jag var så uppe i mina egna grejer och brydde mig inte om vad som hände i ditt liv.”

“Skojar du? Min bästa kompis går under av stress och slutar ta sina mediciner och jag kärar ner mig i läraren och missar allt. Vilken klyscha. Hur som helst, det är slut nu”, sa Kim.

“Men jag önskar jag hade varit där för dig. Det är fan inte okej för en lärare att göra så”, sa jag.

“Jag vet”, sa Kim. Hon nickade sakta och såg ut genom fönstret.

“Men vet du”, sa jag.

“Vadå”, sa Kim.

“Det är över nu. Sängarna brinner inte längre”, sa jag. Kim skrattade.

“Så himla konstigt! Den låten lyssnade jag ju på när jag vaknade och hittade dig”, sa Kim.